Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling. För att uppmärksamma det publicerar jag den här bloggposten. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra. Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

© UNICEF/Asselin

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Färgkorrektion

Så viktigt och så svårt. Färgkorrektion kan verkligen avgöra om en film ser amatörmässig ut eller inte. Alla klipp måste i stort sett färgkorrigeras lite, så att de hänger ihop och så att temat i filmen är genomgående. Min film ska gärna gå i varma färger, alltså mer åt orange än blå. Men våra lampor (som jag inte vet vad de heter, vi kallar dem bara V-lights...) är väldigt orangea så jag fick börja med att neutralisera mina inomhusscener, för det ska ju inte vara uppenbart orange, det utspelar sig inte på Mars liksom.

 Så här såg det ut innan: 

... och efter:

Nu är jag inte helt färdig med sista touchen men ni kan ändå se en rätt stor skillnad va? Notera också att Annas Pepparkakor fick vara med på ett hörn, som en hälsning till Sverige liksom. 

Titta - ändra - gör om - gör rätt

So far har jag lagt 20 timmar på att redigera min sista film. Och det är INGENTING egentligen. Men man får tänka på att det här projektet är ändå inte jättestort, filmen är för tillfället 4.48, vilket jag tror är ganska lagom. Det börjar bli bra nu. Jag har nästan hela sekvensen färdig och sedan tillkommer ju så klart sound design, färgmatchning och detaljer som titel och eftertexter. Så jag kan nog lägga minst 20 timmar till på den. Det är kul men jag har en tendens att tröttna mot slutet och inte vara lika noggrann hela vägen. Men det ska jag försöka vara nu. Igår filmade vi det sista och idag checka in vår utrustning för sista gången, mycket märkligt. Hur tusan gick den här tiden så fort? Ikväll ska vi på första avskedsfesten (jag tror det kommer två eller tre till sen...) och nu ska vi gå på sista lektionen. Editing - så klart, mycket tråkigt men nyttigt och viktigt. Idag - color correction. Viktigt alltså!

håll andan och hoppas det håller!

Ni vet när man har en lista på saker man ska göra och så önskar man att man skulle hinna göra allt på en dag, men man vet att man egentligen har en veckas jobb framför sig. Så var det igår. Jag hade en lista på vilka bilder jag ville ha, från vilka vinklar och med vilket innehåll och jag visste att vi inte skulle hinna allt, för saker går alltid fel. Det är Murphy's lag - Allt som kan gå fel, kommer gå fel. (Det är det enda våra lärare pratar om när de ska förbereda oss för våra inspelningar). Och det började dåligt kan man säga. Det ösregnade hela natten och när vi vaknade vid sex så regnade det fortfarande och hela New York låg insvept i dimma. Men jag hade en B-plan, kastade om lite i schemat och vi tog oss till den lite sämre inspelningsplatsen, som var under tak. Tunnelbanan var ovanligt seg och Olof och jag steg av tåget någon minut i 8, när vi skulle träffas. Eugênia ringde, hon var redan där. Gött, en på plats i alla fall. Olof och jag blev fem minuter sena men tydligen var vi ändå först på plats. Eugênia hade inte fått mitt sms om B-planen och resten av gänget hade olika anledningar till att inte vara där men halv nio, var vi redo och vi började filma. Nu hade det slutat regna också och dimman hade lättat. Gött, vi var på banan. Fem över halv nio kommer det fram en kille till oss och frågar om vi har tillstånd. Ehh, nej. Det har vi så klart inte för det var en av våra lärare som rekommenderat den här platsen och hon sa att den var perfekt men hon glömde visst att nämna att man behövde tillstånd för att den tillhör Grant Memorial Museet. Mög. Jaha, dags att ta sig själv samman - släppa regissörs-rollen och gå in i inspelningsledar-rollen i en minut. Hur löser vi detta? Det hade faktiskt slutat regna, det skulle förmodligen börja igen, men kanske inte. Vi chansade, vi gick till plan A (som inte var under tak) och fortsatte inspelningen där. Klockan var nu nio, vi var en timme sena enligt schemat. Det här skulle gå åt skogen. MEN, mitt härliga crew såg till att vi var sjukt effektiva. Vi filmade med två kameror samtidigt, Eugênia tog närbilder medan Dan tog etableringsbilder och halvbilder. Det funkade, vi jobbade in tiden. Det började inte regna igen. Alex och Eugênia gick och köpte kaffe. Skådisarna frös men gjorde scenerna om och om igen och vi filmade från olika vinklar och hittade på "nya" kamera-rörelser, Dan körde handhållen 360 graders och Eugênia offrade liv och lem för att göra någon slags handhållen dollyshoot uppe på en stenmur. Det var awesome! Nej, jag fick kanske inte exakt alla bilder jag ville och det blev nog inte riktigt som jag tänkt mig, men det blir det i stort sett aldrig. "Gilla läget", brukar mamma alltid säga, och det gjorde jag. Och sen tog vi lunch, Crystal och Carla åkte på en lektion och vi andra tog oss till Alex ställe i Brooklyn, där vi spelade in det sista. Vi började filma med Olof, sen kom Crystal och så tog vi det sista med henne också. Flest klipp har vi, från vår absolut sista bild, Olof och Crystal går ut genom en dörr och sen zoomar Eugênia in på dörrskylten, då var vi rätt trötta. Men nöjda! Kvällen avslutades, för Olof och mig, med var sin kall öl och sedan med pizza och film på datorn. Jag kollade på lite av bilderna från dagen och det ser jättebra ut, nu ska jag strax gå och börja sätta mig och redigera, vilket ska bli väldigt spännande. 

Alex agerar skyddsnät för Eugênia, som går baklänges på en mur, till vänster om henne är det nog sju meter ner till marken. 

Glada och trötta i slutet av dagen.

En välförtjänt öl i väntan på pizza

Det blev inte så mycket bilder, men man hinner liksom inte det när man är mitt i alltihopa. Men ni får snart se filmen istället... 

Att planera en inspelningsdag

När vi gjorde Karnevalsfilmen så var vi tio personer som jobbade med den från början, sedan blev vi så småningom 103 personer och vissa dagar 150 personer. Det var på många sätt ett fantastisk samarbete och jag kunde i stort sett enbart sitta med scheman och listor - vilket jag älskar - och sedan se till att dessa följdes. Det var jätteroligt (nästan jämt) och jag kunde lämna över det artistiska/tekniska/nördiga bitarna till resten av gänget och det var oerhört skönt. Men nu, när jag ska göra en film som ioförsig är en bråkdel av Karnevalsfilmen - men dock - så måste jag tänka på allting själv. Alltså, jag har ett crew på fyra personer men det förväntas ändå att jag ska ha tänkt igenom varje kameravinkel, hur ljuset ska vara, hur ljudet ska vara, när vi ska äta, vad vi ska äta, hur vi ska transportera oss dit, var toan finns och fram för allt - ta hand om det artistiska - vad händer i varje tagning? Puh! Man ska egentligen göra ett bildmanus men då mitt ritande snarare förstör mer än det förklarar så nöjer jag mig med oerhört detaljerade shoot lists. Men det är en del att tänka på och nu verkar det dessutom som om det ska regna på måndag också (så dumt så dumt) men jag har en B-plan och idag har jag och Olof varit uppe i Riverside Park och scoutat location. Visst ser det fint ut? Och så tänk er att det regnar... Nej, gör inte det föresten, jag håller fortfarande tummarna och enligt våra lärare ska man inte kolla vädret och använda plan B förrän tidigast 18 timmar innan.

Min B-plan, det är fortfarande utomhus men under tak. Jag hoppas bara att ljuset funkar ändå... 

Over the shoulder shoot

Medium Shoot från sidan, fortfarande på plan B-platsen

Kommer bli en close up nerifrån

Fin väg som ska användas

Skulle kunna filma ovanifrån om de står längre ner i parken, ska fundera på det

Murgröna på stenmuren är snyggt nerifrån

Ska försöka få med båda vägarna i samma shoot, hoppas det blir bra! 

Så håll tummarna för vädret så ska jag nu återgå till mina listor och mitt körschema. 

Bilderbok med fokus på Max

Återigen kommer här en snabb uppdatering av de senaste dagarna med hjälp av bilder. Nu håller vi på med våra sista filminspelningar. Alla har sammanlagt två dagar var att filma och så försöker vi puzzla ihop det med våra skådisar och locations. Mycket svårt men roligt! Här är mitt crew och Bryans hund, som spelade en stor roll i Eugênias film, världens största Doberman, Max.

Klappa Max.

Bryan påstår att han är renrasig men vi är helt övertygade om att det finns en häst eller björn lite längre bak i släkten. Det var faktiskt en liten kille som kom fram och pekade på honom och sa "Is that a horse?" 

Max njuter. 

Max är världens snällaste hund och kanske den minst aktiva jag någonsin mött. 

Espen konkurrerade med Max om uppmärksamheten

Max vill inte.

Och Lana (också skådis, som går i Espens klass), skulle promenera förbi Espen med Max, vilket visade sig var lättare sagt än gjort. Max ville helst stå still. 

Max vilar

Duktig Max.

Här väntar Max och jag på resten av gänget som köpte lunch, då la han sig på mina fötter och spelade död, vilket ledde till en himla massa kommentarer från förbipasserande. 

Grabbarna Grus i slutet av dagen

Max är slut som artist. 

Min bränna efter en dag utomhus... Notera ändå hur mulet det var på många av bilderna!!

Filminspelning dag 3, nu är det Dans film. Här är vi i ett pyttelitet badrum. John står redo med kameran bakom Espen (ja, han spelade huvudrollen även i denna film, denna gång utan Max) och jag skulle ta ljud. Eftersom spegeln var upphäng i höjd till ett barn så sitter Espen på en soptunna, för att komma i rätt höjd. (en soptunna som sedan gick sönder...)

Alex lagade mat till hela crewet (vi var hemma hos honom) och imponerade på alla

Espen passar på att vila lite... 

Och när vi äntligen var färdiga, vid 10 på kvällen, mötte jag upp Crystal och Olof som hade hittat en bar med spel, billig öl och gratis choklad = himmelriket för oss. Och den ligger inte långt ifrån där vi bor, så dit går vi nog igen. 

och höjdpunkten på dagen var när vi kom hem och hittade ett paket som väntade på mig, med svensk choklad!! som min fina kompis Karin har skickat. Vilken lycka!! Precis vad jag längtat efter, för det finns faktiskt ingen choklad som Marabou mjölkchoklad (all annan choklad är nästan bortkastad på mig) (men bara nästan!)

Föresten...

Max bryter mot lagen.

Vi visste att vi bröt lite mot reglerna, men tydligen tar de oerhört humorbefriade parkvakterna oerhört seriöst på sådant. Så vi fick böter på $50! America, land of the free alltså (?!)

Bakom kulisserna på en cirkus

När vi skulle åka till USA bestämde vi oss för att börja läsa lite på engelska, för att komma in i språket. Jag har egentligen hela tiden velat se filmen som gjordes av denna bok, men bokomslaget talade till mig och jag plockade upp Water for Elephants. En fantastisk bok som jag läste ut för några dagar sen och som  fortfarande gnager sig kvar och som jag önskar att jag kunde fortsätta läsa, ni vet som man gör med vissa böcker (typ Harry Potter!). Kortfattat handlar boken (inte Harry Potter nu då, utan Water for Elephants) om en man som dagen före sin veterinärsexamen, på grund av omständigheterna lämnar allt och hoppar på ett cirkuståg. Eftersom han i stort sett är färdigutbildad veterinär får han stanna och så följer man hans upplevelser av cirkuslivet samtidigt som man följer mannen som gammal, när han tänker tillbaka på hela cirkushistorien. Som gammal bor han på ett hem, börjar slåss mot sitt psyke och blir knappt besökt av sin familj. Boken fängslade mig, dels för att den är välskriven och oerhört detaljrik och dels då den passar in på så många områden. Sympatin för den gamle mannen, hans ensamhet och förtvivlan över att börja förlora sitt minne samtidigt som han tänker tillbaka på sina glansdagar, sin stora kärlek och det fascinerande livet på cirkusen. Sättet de beskriver cirkusen på, alla hemliga regler, hierarkien, hur de lockar kunder, förlorar kunder, hur allt fungerar och mystiken med själva föreställningen, jag älskar sådant och det är väl därför jag vill jobba inom nöjesbranschen också. Självklart ingår en förbjuden kärlekshistoria och så denna magnifika och kloka elefant. Boken får 5 av 5 clownnäsor av mig.

Istället för dåligt samvete

Många människor tränar. Absolut. Många. Men jag vet nog minst lika många som inte tränar. Men som skulle vilja. Fast de vet kanske var de ska börja. Eller så har de inte tid (eller ork). Fysisk Aktivitet på Recept sysslade jag med hela december, när jag jobbade som sjukgymnast. Jag skulle tro att många som inte tränar, men som vill börja träna skulle behöva FAR. Av olika anledningar. Dels så innebär det att de faktiskt träffar en sjukgymnast som jag hjälpa dem med hur de ska komma igång och träna samt vad de ska träna (många har ju dessutom dålig rygg eller ont i ett knä och kan därför behöva lite tips så att de tränar rätt). Dels innebär de att de på många ställen kan få rabatt när de köper gymkort eller simkort eller vad det nu kan vara. Och fram för allt så innebär det att de (förhoppningsvis!) får uppföljning av hur träningen går efter någon månad. För FAR utan uppföljning är nästan onödigt då man vet att en större andel av de som får hemträning eller träning på recept inte gör vad de ska. Eller så gör de det i någon vecka och sen lägger de av för att de inte känner någon effekt av det (för det gör man inte efter en vecka).

Detta är jag i ett nötskal. Jag har både ryggproblem och fotproblem och vet egentligen precis hur jag borde träna för att må bättre. Men gör jag det? Nej. Alltså, vi sjukgymnaster är också människor. Även om det kändes som om jag var den enda i min klass som föredrog choklad framför knäckebröd (nej, nu var jag orättvis, men mina kära kursare fattar nog vad jag menar). Jag tycker det är minst lika svårt som vem som helst att komma igång att träna och då har jag ändå pluggat "de goda effekterna av fysisk aktivitet" i tre år. Jag har lite accepterat att jag för tillfället inte kommer att börja träna ordentligt, visst det verkar härligt att ta en springtur i Central Park. Jag har gjort det en gång, det var fantastiskt. Jobbigt. Och nu har jag gjort det. Och visst, jag springer då och då men inte alls så mycket som jag skulle vilja, det dåliga samvetet gnager ständigt.

MEN det är inte bara träning som är viktigt för ett långt och hälsosamt liv. Man ska också undvika stillasittande. Och att undvika stillasittande är inte samma sak som att träna, eller hur? Forskning har visat att man ska vara fysiskt aktiv (få lite puls, bli något ansträngd - gå raskt, jogga, gå i trappor) ca 150 minuter i veckan, det är en konstig siffra och man kan undra hur de har kommit fram till det, men det blir ca 30 minuter om dagen. Och det behöver inte vara 30 minuter i följd heller, det kan vara 15 minuter på morgonen och 15 på kvällen. MEN man kan inte bara vara aktiv 30 minuter om dagen och sedan sitta ner resten av tiden. Man ska också, som sagt, undvika stillasittande. Det vill säga sitta mindre än du står. För det räcker att du står upp, så är musklerna aktiva och utsöndrar ämnen som är positiva för kroppen och som minskar risken för till exempel hjärt/kärlsjukdomar och så vidare. (alltså det finns forskning på detta, det är bara jag som inte riktigt har alla siffror och sådant i huvudet) Därför är det till exempel väldigt bra att ha ett höj och sänkbart skrivbord, så att man kan varva sittande med stående. Det finns en jättefin liten app, som heter Smygträning som har en massa övningar som man kan göra när man sitter på möte, i bilen eller på flyget. Bara för att aktivera musklerna lite och öka energiförbrukningen. Väldigt enkla övningar som faktiskt gör att man känner sig lite piggare och framför allt duktigare. (du kan också läsa mer om detta och hitta boken här på: Stilla Sittare eller på Adlibris) Så även om du inte känner att du tränar ordentligt för tillfället, ha inte dåligt samvete för det, försök istället fokusera på den vardagliga träningen, på de små övningarna och försök vara aktiv mer än stillasittande, gå i trappan, gör knipövningar på mötena, benböj när du pratar i telefon och tåhävningar framför tvn. Det är i alla fall mitt mål för tillfället, jag kommer nämligen inte börja träna denna månaden heller...

Spider - ny kortfilm

Den har tydligen seglat runt jorden några varv men om ni inte har sett den så rekommenderar jag den varmt, och man måste se till slut. Även om man vill hålla händerna för ögonen.

Inspelningsdag 1

Så var första inspelningsdagen förbi. Det är lite som första dagen i skolan. Även om vi alla redan känner varandra, så måste man liksom hitta sina roller på något sätt. Eugênia blev min DP, jag känner henne bäst och dessutom använde vi hennes kamera för att filma med istället. Mest för att hon känner sig mer bekväm med den och den är i stort sett lika bra som skolans. Eftersom jag inte har koll på kameratekniken tillräckligt bra så är jag osäker på om det var ett smart drag. Men so far verkar bilderna bli jättefina, så det ska nog gå bra. Förutom Eugênia och jag, så är John, Alex och Dan H med i mitt crew. Jag gillar verkligen allihop och vi är alla taggade för att komma igång och filma men ingen tar det på allt på stort allvar. Så vi har kul ihop, vilket känns viktigt.

Det gick bra igår, Olof och jag hade scoutat platserna kvällen före och jag hade ett ganska detaljerat shoot schema som vi följde och blev klara en halvtimme tidigare än planerat. Det fanns några småsaker bara som kanske kan bli problem nämligen: det var stålande sol (problem 1 = kommer det att vara det nästa gång vi filmar, om drygt en vecka?) och sedan filmade vi några grejer i skuggan (problem 2 = kommer det att se ut som att det plötsligt blev kväll?). Förmodligen inte men vi får vänta och se helt enkelt. Jag är i alla fall oerhört nöjd med Olof och Crystal, som jag tycker verkligen fattade rollerna direkt. De hade ju så klart läst manus i förväg och vi har pratat om det en del, men sånt vet man ju aldrig förrän man väl börjar filma och det är inte helt enkelt när man inte har någon dialog att förlita sig på.

Skådisarna läser in sig på sina roller

DP & AC ställer in kameran (Alex och John tittar på)

Alex blev första tejpare (eller Second AC)

Sen blev han Första Bouncingboardhållare (det är ett bra ord)

Är mycket spänd på hur det här klippet kommer se ut, 

Olof är nog välexponerad men det finns en risk att bakgrunden kommer bli jätteljus vilket kanske kommer se konstigt ut. 

"we're rolling"

"and cut!" söt hund distraherar Crystal

Början på slutet

Idag checkar vi ut (som det heter, när vi hämtar kamera och utrustning) för vår sista film. Vi checkar in igen om en och en halv vecka (då ska vi ha spelat in fem filmer) och kommer sen ha drygt en vecka på oss att redigera filmen. Mycket spännande! Och jag börjar. Har castat, fixat locations, props, ska lägga sista handen vid manuset och min shot list och sen borde jag vara redo. Idag är det inga svåra grejer. Vi kommer filma utomhus (så vi behöver inga lampor), på några gator (så vi behöver inget tillstånd), med Olof och Crystal (så jag behöver inte oroa mig för diviga skådisar) och med ett superbra crew. Hoppas jag. Vi har alla förutsättningar i alla fall. Och solen skiner, vilket jag tror kommer bli bra (hoppas bara att den gör det om tio dagar när jag ska filma nästa gång. Ja, jag vet att det inte är optimalt). Nog om detta, jag håller er uppdaterade! 

Jag hittade några bilder på Olofs telefon också, som jag har snott. Och eftersom han inte bloggar så där överdrivet mycket, så lägger jag upp dem här istället!

Central park

Uppklädda hundar i Central Park

Inspelning av min film - party pooper, tyvärr blev inte ljudet så bra som jag hade velat. Var nog en kombination av upptagningen och ett helt värdelöst rum att spela in i. Synd. Så ni får nog inte se den heller... 

Jag tar ljud på Eugênias film

Däckat i Central Park, det finns värre ställen man kan däcka på... 

Och här hade jag visst en bild från Staten Island Ferry ändå. 

(men den från parken var väl nästan bättre?)

Museum på Staten Island. Det var inte alls så pampigt som det ser ut. 

De hade uppstoppade fåglar. Bland annat. 

Och så avslutar vi med en bild på Olof och vår lärare Bryan. 

Han är en lustigkurre som inte kan vara med på bild utan att larva sig. 

Staten Island - vi kom, vi såg, vi vände i dörren

I måndags hade Olof, Crystal och jag eftermiddagen ledigt och vi bestämde oss för att turista lite. Det skulle gärna vara något hyfsat enkelt, men roligt, som vi aldrig gjort innan och helst gratis. "Aha!" tänkte vi, båten över till Staten Island är gratis. Och att åka båt är kul. Och Crystal har inte sett Frihetsgudinnan på nära håll. Sagt och gjort, vi åkte ner till absoluta sydspetsen på Manhattan, stod i kö i två minuter, tillsammans med 3000 andra personer (som nog inte var turister) och hoppade på båten. Gratis. Toppen! Nu fanns där inget sådant där snitsigt öppet deck på översta våningen men vi tryckte oss mot fönstren och Crystal fotograferade allt hon kan, vi kom lite närmare Frihetsgudinnan i alla fall.

Jag tog tyvärr inte några bilder från vår spännande resa, men här är en bild från när vi såg Frihetsgudinnan förra året. (skulle också kunna vara utklippt från www.sefrihetsgudinnan.com)

Och här är en bild på mina resekamrater. Ja, de står i Shakespeare Garden men de ser lika dana ut. 

När vi väl kom fram till Staten Island tittade vi på skylt där det fanns fyra punkter med saker man kunde göra på ön. Vi tog den som låg närmast hamnen, eftersom vi var tvungna att åka hem snart igen, och hamnade på Staten Island Museum. Ett av de mest prisvärda museumen jag varit på. Vi fick studentrabatt. Det kostade 2 dollar. Så på en halvtimme tog vi oss igenom museumet (där jag faktiskt tog lite bilder, men de kommer när ni minst anar det) och sen började vi leta efter ett mysigt litet fik att äta på.  Eftersom vi fortfarande bara var några 100 meter från hamnen så fanns där bara snuskiga turistfällor, där man fick en liten macka för $8 och dessutom var avokadon slut. Som de öppna och godtrogna människor vi är, vill vi ju inte säga att alla matställen på Staten Island är som dessa var, men vi hade inte tid att utforska saken närmare (och vi ville inte betala 8 dollar för en macka utan avokado), så vi gick tillbaka till hamnen och köpte en macka på Sub Way istället. Och sen åkte vi hem. 

Slutsats. Åk inte till Staten Island ensam. Åk med en kul kompis. Det är sällskapet som gör resan!