NY BLOGG - fannyramel.com

Så där ja, då har jag flyttat min blogg till en wordpress sida istället - så nu hittar ni mig på fannyramel.com istället - välkomna!

Att börja träna utan att se dum ut - lycka till!

Jag har börjat träna. På gym. Jag har gjort det förut, fast jag tror inte att 4 ggr på ett år räknas som regelbundenhet. Dessutom var jag så svag då så efter att jag i början på varje pass var tvungen att hela tiden minska vikten efter personen som var före mig, med typ 80 %, så tappade jag suget. Egentligen har jag inte börjat träna på gym riktigt än heller, jag går på pass och på en crosstrainer. Jag har inte gett mig på de andra maskinerna ännu, men snart. Men alltså det här med att börja träna, bara det är ju att utsätta sig själv för förödmjukelse. Förmodligen är det inte så många andra som märker av det, personligen är jag ju helt inne i vad jag själv gör när jag stiger in i gymlokalen, jag ska försöka beskriva mina tankar på mitt första pass.

Jag har börjat på Fitness 24 seven. Ett gym där de vill att man ska ha så lite kontakt med mänskliga instruktörer som möjligt. Jag hade inte riktigt fattat hur hela den här boka-pass grejen funkade i praktiken, men jag hade läst på ordentligt och lyckades i alla fall boka ett pass, body pump var det enda som låg tidigt nog så att jag skulle hinna innan Boelspexet. Min kompis Hanna sa att det var bra och hon skulle hänga med, tur, för annars skulle jag känna mig riktigt dum, har ju ändå inte tränat ordentligt på flera år, så det skulle vara skönt att gå dit med någon man känner. Hanna blev sjuk. Mög. Men nu var jag bestämd. Eller Olof var bestämd och sa att det var klart att jag skulle gå ändå. Självklart. Jag gick ändå och när jag kommer dit så står två tjejer och försöker dra sina kort vid en separat dator bredvid disken där det faktiskt står en livs levande människa. Vid disken är det också en jättelång kö. De där tjejerna som fortfarande försöker dra sina kort verkar det inte gå så bra för tänkte jag och smälte in i kön. Mycket riktigt, efter bara några minuter var det någon som sa till dem "ehh den där funkar inte, ni får göra det här i disken istället". Phew tänkte jag, jag står redan i kön och ser ut som att jag vet vad jag gör, det är det allt handlar om, att se ut som att man vet vad man gör. Fast jag vet fortfarande inte riktig exakt vad man skulle "gör i disken istället". Det tog helt sjukt lång tid och det kom hela tiden fler och fler tjejer som försökte sig på den där andra datorn och som till sist också fick ställa sig i den jättelånga kön, där jag plötsligt stod nästan längst fram. Tusan, jag visste ju inte vad jag skulle säga till människan bakom disken, jag vet ju inte ens varför man skulle dra sitt kort vid den där andra datorn. Jag kommer komma fram och behöva fråga vad jag gör här och vart jag ska. Oerhört pinsamt. Men jag har två tjejer framför mig som kanske också ska till samma pass som jag, jo, mycket riktig. Jag lyckas höra vad en av dem säger till personen bakom disken "jag är bokad på pumpen". Perfekt, det är därför jag är här, jag ska få någon slags bekräftelse av människan bakom disken. Det är min tur, jag slänger mig också med slanguttrycket "pumpen", gött, hon måste tro att jag är en stammis. Fast, jag vet ju fortfarande inte vart jag ska, så jag får lägga till, "...ehh den är i aerobicssalen eller?" som att jag egentligen vet, men i själva verket är det det enda namn jag har sett på någon form av sal på det här stället. Det är rätt men människan bakom disken tappar all tro på mig igen. Jaja, "can't fool them all" tänker jag och går och byter om i det lilla lilla omklädningsrummet där det hela tiden känns som om man stöter till någon om man böjer sig ner. Jaja, jag byter om snabbt och lätt (typ) och kilar iväg till aerobicssalen, där är det kö och vi står och väntar ett tag. Jag lyssnar på några pigga gymnasister som pratar på om skolproblem som om det vore världens ände, jag försöker att inte vara cynisk utan minns istället vilka obetydliga problem man kunde ha på gymnasiet, till skillnad från dagens där man måste börja träna...

I alla fall instruktören kommer och det är dags att gå in i salen och nu gäller det att hänga med i svängarna för plötsligt ska man plocka på sig en hel massa utrustning. Det är bräda, stång, vikter, saker att fästa vikterna med och matta, som de av någon anledning lägger på brädan. Dessutom höjer alla upp sin bräda rätt högt, shit, jag kommer inte orka gå upp på en hög bräda om det är någon slags stepövning, men jag vill ju inte se helt dum ut, så jag höjer den lite. De är rätt besvärliga att höja de där brädorna, speciellt om man aldrig har gjort det förut, jag tar i lite för mycket så klart och skadar handen lite, men det är ingen fara. Snabbt ska det gå för nu verkar alla vara färdiga. De vikter jag har plockat på mig är en blandning av de lättaste och näst lättaste. Jag ser en tjej som ser ut att vara ungefär lika stark som jag (skenet kan bedra) och jag sätter på lika mycket vikt som henne, en av varje på varje sida på stången. Så dumt så dumt. Instruktören inleder med att berätta att hon var sjuk förra veckan så idag vill hon ta i extra mycket och att alla som tränar på tisdagar är sådana som tränar på måndagar också och därför är extra motiverade, så idag ska vi jobba extra hårt. Jag börjar bli rädd, men jag står längst bak, mitt i och utgången är på andra sidan, det finns inte en chans att fly. Passet börjar.

Instruktören är så där härligt peppande som man kanske gillar om man hänger med och fram för allt om man orkar med. Men om man står längst bak och enbart försöker fokusera på att andas så att man inte svimmar och på att spänna magen så att man inte bryter ryggen, då har jag svårt att svara instruktören när hon för tredje gången skriker "är ni med mig?" (hon har redan skrikit det två gånger, men utan speciellt entusiastiska svar, så tydligen är det inte bara jag som inte kan andas). Det är jobbigt men jag hänger med ganska bra i alla fall, på benövningarna, sen är det dags att träna armarna, triceps. Då ska vi ligga på rygg på de där brädorna (och inte alls gå upp på dem) vilket ju då innebär att alla andra ligger högt och med knäna i 90 grader, jag ligger nästan längs med golvet men ganska raka ben, men strunt i det, det finns inte tid att ändra nu, jag får se ut som att det är meningen. Instruktören tycker redan att vilar för mycket (tänk när hon inte har varit sjukt veckan innan). Mina armar börjar i alla fall ge upp, men det är dags för biceps och det tar liksom aldrig slut. Varje övning görs tills man inte orkar mer och sen lite till. Det är helt uppenbart att den där tjejen som verkade lika stark som jag är betydligt starkare och jag har alldeles för mycket vikt på min stång. Instruktören skriker att det bara är några kvar nu, jag litar inte på henne längre. Och så var det dags för axlar "okey, då kör vi 16 armhävningar". Eh, inte jag. Jag gör 5, på knäna, sen ligger jag ner lite grann och andas ikapp. Sen studsar vi upp och ska köra fria vikter en stund och så ner igen. "kom igen, 16 till och så kör vi 8 på tårna och sen 8 på knäna". Jo men visst.

När passet är slut känns allt bättre, jag klarade det. Alltså, nästan allt i alla fall. Hela min kropp skakar men jag kan ändå med någon slags inbillad värdighet gå tillbaka till omklädningsrummet genom grabbarnas gym och vara nöjd med min insats. Darrandes går jag hem, kastar mig i duschen och vidare till AF-borgen och spexrep. Jag har aldrig haft sådan grov träningsvärk. I en vecka efteråt hade jag ont i armarna, som nog aldrig varit med om något liknande. Men igår var det dags igen och redan kändes det lite lättare, alltså, missförstå mig inte. Jag klarar fortfarande bara fem armhävningar men det känns liksom bättre. Så jag har bestämt mig för att försöka härda ut ett år på gym, jag har ett bra mål nu, beach 2013 kan slänga sig i väggen men på bröllopet vill jag åtminstone se frisk och fit ut. Vi får väl se hur det går...

All denna teknik som man måste ha...

För tillfället har jag lite svårt att lägga in bilder i min dator. Min telefon och dator pratar inte riktigt med varandra och iPhoto har ballat ut. Jag hittade någon slags bildinsamling men eftersom jag inte kan hitta de bilder jag "samlat in" så gör jag nu helt enkelt det enda konstruktiva och ignorerar problemet på obestämd tid. Ja, jag vet att jag ska uppdatera allt och fixa iCloud med tanke på hur mycket bilder jag tar, men jag tror också att ett första steg är att försöka tömma telefonen på de 5000 bilderna som ligger där. Vet inte hur jag ska göra det på ett smidigt sätt heller tyvärr. All denna teknik, man blir ju tokig.

I alla fall. Plötsligt insåg jag att jag var i stort behov av Photoshop. Jag har aldrig haft det på min egen dator men kände att "jo, nu har du ett produktionsbolag, nu är det dags att du skaffar Photoshop. Tror jag." Jag håller på att ladda ner en testversion nu som jag får ha i en månad. Jag hinner nog lösa de mest akuta behoven på en månad och sen får vi se. Två andra program som är bra att ha om man jobbar inom kulturbranschen är 1. Ett bra manusprogram & 2. Ett redigeringsprogram. Som manusprogram har jag för tillfället Celtx, som också går att ladda ner gratis. Det funkar okey men man stör sig på en del saker som inte är så smidiga, lite layoutgrejer bland annat. Men Celtx är bra om man bara behöver det för att skriva enstaka manus ibland. Annars har jag hört att Final Draft är bra, men jag har ingen erfarenhet av det. Det känns mer som om det ligger på Olofs bord och jag tror att han är på väg att köpa det. Det kostar runt 200 dollar så det kan det ju vara värt om man jobbar mycket med manus, annars funkar Celtx också, som sagt. Celtx har dessutom också någon betalversion och då får man lite fler möjligheter och funktioner tror jag. Men jag har ju som ni förstår inte den heller.

Ett annat bra program, om man jobbar med film, är Final Cut Pro (kostar 2300 kr). Det jobbade vi mycket med på New York Film Academy men då hade vi inte senaste uppdateringen (som heter X eller något sånt) för de sa att den var kass. Vet ni vad? De hade rätt. Den är kass. När jag nu skulle köpa Final Cut Pro så gick det bara att köpa senaste uppdateringen och jag tycker inte om den. Jag hoppas på en ny uppdatering snart som återgår lite till den gamla. Sen hjälper det väl att ha en stationär dator, en bättre mus med en massa specialfunktioner och ett större tangentbord, om det ska bli riktigt bra. Så fort jag tjänat lite pengar i företaget ska vi köpa det. Sen kan vi börja klippa på riktigt. So far har jag klippt en liten ansökningsfilm till Olof och en familjefilm till mamma, Olof fick inte jobbet (vad vi vet) men mamma älskar familjefilmen, fast jag är inte säker på att det har så mycket med klippningen att göra, snarare innehållet, det vill säga fokus på de sex barnbarnen. Så jag får nog öva upp klipptekniken lite, tänkte klippa en showreal till Olof. Får väl se hur det går...

Min första faktura!

Idag ska jag skicka min första faktura för mitt första frilansjobb från Sohobo. Är det inte häftigt? Nej, kanske inte. Förhoppningsvis kommer jag snart få skicka så mycket fakturor att det inte direkt är något jag kommer skriva om här. Men det känns ändå lite häftigt just idag. Hur har jag då gjort den här fakturan? Vad ska man ha med? Hur ska layouten se ut för att det ska bli tydligt? Helt ärligt så har jag fått Olofs mall och bara kopierat in mina egna uppgifter. Det var enklast så. Men jag har läst på lite i alla fall och frågat min bror, Christian, som ju är delägare tillika snille i vårt företag. Förutom att det ska vara tydligt vem fakturan kommer ifrån, vem den ska till, hur mycket den ska vara på, hur mycket som är moms och vart det ska betalas in ska man tydligen också skriva: företagets organisationsnummer, att vi har F-skattesedel samt momsregnummer/VAT No. Det där sista tyckte jag var oerhört konstigt och tydligen är det organisationsnumret + SE i början och 01 på slutet. Skumt va? Då kan man ju tycka att vem som helst bara kan räkna ut det själv, men det ska vara med ändå tydligen. Ja, det är mycket sådant som man inte riktigt hänger med på i början. Men om man gör en bra fakturamall så kommer det sedan gå jättefort att fylla i och skicka fakturor. Vår mall (det kanske gäller för alla, men jag kan ju bara prata för oss) är i excell och då fyller den själv i dagens datum, räknar ut moms, räknar ut när de ska betala in och den sammanlagda summan så klart, oerhört smidigt.

Om man vill läsa på lite mer om det här så står det väldigt mycket på Verksamt.se och då om fakturor på verksamt.se - faktura och om just moms har jag googlat fram den här sidan också: Ekonomikonsulter.se

Nu ska jag skriva ut - slicka kuvert - och lägga på lådan! (ska bara ta reda på vart jag ska skicka den...)

Egenföretagare

Det är inte helt lätt att vara egenföretagare. Det är konstigt att tänka sig att man ska bli framgångsrik på det här sättet, men det kanske man blir. Christian & Olof siktar ju på internationell karriär och en Oscar vore ju inte helt fel. Jodå. Vi ska bara börja filma först. Vilken vecka som helst nu. Mina kompisar (tillika före detta karnevalsfilmsregissörer) filmade en liten kortfilm en helg. Där skulle jag ha varit med. Men ett betaljobb dök upp och vad ska man göra? Så jag sprang som produktionsassistent på Intresseklubben istället för att vara inspelningsledare på ett eget projekt. Det var också roligt men vad kul det hade varit att få vara med och göra en egen film istället. Men det kommer väl fler tillfällen. Vilken vecka som helst...

Vi har faktiskt lite projekt "i pipen" (som inte alls låter så coolt när man läser det, ni får lägga till en amerikansk dialekt...). För det första så har ju Boelspexet mer eller mindre satt igång redan. Jo, vi kollationerar nästa fredag men vi har haft inprovningar, satt tonarter med de gamla, ska sätta tonarter med de nya, det har blivit rätt mycket manusmöten, chefsmöten, styrelsemöten, det kommer bli scenmidag och förkollationering innan nästa fredag. Så det känns som om vi är igång, även om vi inte har börjat repa än. Och oj vad roligt det ska bli att komma igång igen, att få hänga i Stora Salen på AF, spela boll, sjunga skryt, festa, hänga i Röda rummet, repa, basta & bara hänga med hundra glada boelister i en månad. Det ni, det är bland det bästa som finns!

Sen kommer det ju en bröllopsmässa där någon gång i slutet på Boelperioden - nämligen den 13 oktober. Det ska också bli otroligt roligt, mest för att det är nytt och jag tror det har potential att bli hur bra som helst faktiskt. Så dit får man gärna komma och kolla läget och dricka kaffe. Det gör det ju extra roligt att Olof och jag faktiskt själva påbörjat vår bröllopsplanering. Igår pratade vi med prästen och idag ska vi boka kyrkan. Otroligt spännande!

Och förutom detta så ska jag även få vara med i en produktionsgrupp tillsammans med min andra bror (eller första kanske man får säga, för han är ju faktiskt äldst) och det sätter vi igång med nu i veckan. Jag älskar de första produktionsmötena i ett nytt projekt. Då det känns som om allt är möjligt och allt kommer bara lösa sig och man kommer få både sponsorer, press och publik hur enkelt som helst. Det är liksom smekmånaden i projektet, alla är glada och allt kommer bli bra. I slutet av projektet eller när det närmar sig själva mässan, spexet, festivalen eller vad det nu kan vara, då brukar jag gå tillbaka till mina anteckningar från de första mötena, bara för att få tillbaka den där känslan och inte glömma bort vad tanken egentligen var från början. Ibland har de första önskningarna och visionerna fått ge vika för mer praktiska lösningar, men då gäller det att fånga upp dem igen och så får man extra energi mot slutet för att jobba på att få med dem. Det tillsammans med en ordentligt genomtänkt grundplan (och då menar jag körschema) brukar bli bra!

Mitt i smeten

Jag vet att det är nu jag borde blogga! De senaste veckorna har jag kastats mellan sjukgymnastik och bröllopsplaner till humorfestival och bröllopsmässekoordinator. Det har varit otroligt mycket möten av alla slag; produktionsmöte, inspirationsmöte, manusmöte, mässmöte, styrelsemöte och så vidare. Men det är KUL som tusan och nu, ikväll, sätter Lunds tredje humorfestival igång. DET ska bli roligt och jag är oerhört peppad. Det är ju det man vill syssla med, humor alltså, så detta är som chokladfabriken för en chokladälskare (en liknelse som passar mig, dessutom är det tydligen bra med choklad nu igen, jag visste väl det! Choklad minskar risken för Stroke). Jag hinner inte blogga så mycket mer nu heller men jag vill ändå berätta att mina egna visitkort har kommit, till mitt eget produktionsbolag, är det inte fantastiskt?! Nej, kanske inte, vilken 17 åring som helst kan starta ett företag nu för tiden. Men här är de i alla fall!

Får man skoja om allt?

Läste en intressant artikel i DN som handlade om hur snart man får skoja om en tragedi. En komiker i USA hade skojat om massakern i Denver och blivit totalsågad och fått jättemycket kritik. Det finns självklart inga färdiga regler men på något sätt kan de flesta människor ändå känna om det är "tillåtet" eller inte, är det "to soon?". Några av komikerna de intervjuat i artikeln menar att det mer handlar om skämtets utförande och kvalité än tid efter olyckan. Men får man verkligen skoja om allting? Och vem bestämmer det? Olof och jag har haft många diskussioner om detta och själv är jag blyg och vill inte trampa någon på tårna. Jag vill inte att någon ska bli obekväm eller ta åt sig. Detta kan så klart bli ett problem då man plötsligt inte ens kan skoja om namnet Gun-Britt eller om att man äter ostmackor med kaviar utan att någon tar åt sig. Vad blir resultatet då? Just det, inte så roligt. Olof däremot menar att man måste kunna skoja om allt, annars låter man det sorgliga eller hemska ta över (nu talar jag om värre saker än ostmackor med kaviar) men det ska ju också självklart ske med en viss smakfullhet (alltså kvalité på skämtet). Och jag antar att det väl är ett sätt att hantera situationen eller få distans till den. Dessutom, om man skojar om allt, så kanske inte Gun-Britt tar åt sig, för att det just är hennes namn som drabbas. Har man också skojat om 15 andra personer i lokalen + Estoniakatastrofen+ massmördare och basketspelare (varför det nu skulle vara roligt), då är man plötsligt inte så utmålad längre. Man försök ju inte vara elak när man skojar, man vill ju bara att folk ska skratta. Olof säger att man inte får ha någon skam i kroppen om man ska vara en bra komiker. Det är nog sant. Sen är ju Olof specialist på att känna av publiken, det är nog också viktigt. Jag vet många publiker som vikit sig dubbla åt saker som inte skulle varit politiskt korrekt om det blivit citerat i en tidningsartikel. Då handlar kvalitén på skämtet om utförande, tajming och omständighet, vilket gör det svårt att återberätta (alltså ett klassiskt "you should have been there-moment"). Snart är det Humorfestival i Lund. Där är det verkligen högt och lågt i humorn med allt från stand up till clowner, samhällssatir och trams. Det finns något för alla och det mesta brukar bli väldigt uppskattat. Men det är väl också som Henrik Schyffert säger, i den där artikeln i DN, att det måste få vara tillåtet för komiker att göra bort sig. Han menar att det är en förutsättning för humorn att utvecklas. Precis som med allt annat, helt enkelt, man testar gränserna. Är det "to soon" kommer publiken låta en veta det, och så lär man sig till nästa gång, förhoppningsvis utan att ha trampat någon på tårna för mycket.

Läs artikeln i DN: Hur snart får man skoja om en tragedi?

Full rulle igen!

Precis som förra året så proppas början av hösten full med event och produktioner som man efter den inte så produktionsrika sommaren längtar efter att ta tag i. Nu börjar det då närma sig och man inser att man borde ha gjort så mycket mer för några veckor sedan när man istället bestämde sig för att lägga hela dagen på att titta på film eftersom det ändå regnar ute och "jag har faktiskt semester". Det är väl just det, som egenföretagare och projektledare och manusförfattare har man nog inte semester. Utan man får plötsligt en vecka ledigt i februari eller november eller något och då får man passa på att vara ledig då istället. Nu har vi ändå lyckats ha en väldigt lugn sommar och ingenting är kris på produktionsfronten riktigt ännu, men som sagt, det finns alltid saker att göra.

Så vad är då höstens första projekt? Well, som den goda student jag en gång var kan jag inte riktigt släppa taget om vårt älskade Boelspex. Än en gång är jag med och skriver och regisserar och står på scen. Framförallt för att det är så fantastiskt roligt i sig men också för att det är ett gött gäng både chefer och ensemblemedlemmar som jag gärna vill jobba med igen. Så Boelspex blir det alltså, tredje helgen i oktober. Vi skriver just nu manus för fullt och allt annat som kommer med det, vad gäller kupletter, affisch, dekor, kläder och så vidare. Det är konstant möten och mail som hela tiden utvecklar spexet - vilket är mycket spännande och kräver mycket kreativitet från alla håll. Så boka tredje helgen i oktober!

En bild från förra årets Boelspex Henry VIII

Veckan innan Boelspexet har premiär har jag fått den stora glädjen att projektleda en bröllopsmässa. Mer info om var kommer nog ganska snart, eftersom det är börjar bli läge att börja marknadsföra den. Men som alltid så har det varit några veckors ställtid när man liksom går och halvtänker på projektet i stort sett hela tiden, berättar för folk att man ska genomföra det vilket ger en input från olika håll och sedan börjar man sakta men säkert strukturera upp hela grejen. Det är också ett kreativt arbete som så småningom (ungefär nu, i det här fallet) ebbar ut i en mycket praktisk lista med exakt vad som ska göras och när man väl har nått det stadiet så brukar väldigt mycket gå väldigt fort, för man kan jobba på alla fronter samtidigt eftersom man redan har ganska tydliga ramar. Så det är också en spännande process som jag nu är mitt inne i.

Det som egentligen ligger närmast i tiden, men som inte är mitt egna ansvar, är faktiskt Lunds Humorfestival, siste augusti och förste september. Jag kommer att vara scenproducent där för tredje året i rad och det ska också bli fantastiskt kul! Vi sätter igång med arbetet på måndag så från och med nästa vecka har jag tre stora projekt att jobba med som alla ligger inom en och en halv månad. Men som mamma sa härom dagen, "Kaos är granne med Gud", vilket stämmer in väldigt bra på mig för jag är som mest effektiv och kreativ när jag har mycket att göra (som nog gäller de flesta i den här branschen).

För övrigt ligger ju mitt och Christians nystartade företag och pyr och börjar bli redo att marknadsföras på olika sätt också. Det kommer också bli grymt roligt. Så trots att allt händer på i stort sett samma gång (och dessutom samtidigt som jag letar lite sjukgymnastjobb och tänkte plugga) så är det mesta väldigt roligt så det där med semester är nog ändå överskattat. Man får vara glad att man jobbar med sin hobby liksom.

Fälttävlan i OS

Idag har Olof, pappa, farmor och jag bänkat oss framför tvn för att titta på den avgörande hoppningen i OS i fälttävlan. Det är oerhört spännande och det är extra roligt eftersom tre av svenskarna faktiskt har varit här och tävlat också (när vi hade tävlingar för flera år sedan). Dessutom är det  fälttävlan på Ribban om några dagar och då kommer nog några av dem dyka upp också. Att sen svt också är så begeistrade i Sveriges framgånger i fälttävlan att de ändrar tv-sändningen, så att de visar i stort sett hela tävlingen på SVT 1, är också roligt. Så HEJA SVERIGE!!

Ett midsommarbarn!!

ÄNTLIGEN var det dags för den lilla knodden att komma ut så i fredags blev jag faster för sjätte gången. Det blev en liten Hedvig. Här är hon:

Eller ja, först en bild på faderns glada syskon som skålade för Hedvig när vi fick beskedet. 

Men HÄR är hon. Och Olof. Fina va? 

Kusinerna är mycket intresserade också

Stolt faster

Hemma med familjen

De senaste veckorna efter New York har vi nog bara laddat vår energi med att träffa så mycket familj och vänner vi har hunnit. Nu är både Olof och jag sådär småsjuka och matta som man blir efter en spexperiod. Men jag tror att vi i övrigt känner oss lugnare och mer tillfreds än vi gjort på länge. Vi har lite olika saker på gång, vi har kommit in i lite rutiner, vi får träffa våra syskonbarn en hel del och Olof får skåda fågel nästan så mycket han vill. Det har väl tagits en så där 800 bilder sedan jag uppdaterade bloggen sist men jag ska ändå försöka plocka ut pärlorna. 

Vi har varit på Olofs äldsta brorsdotter Rebeccas student. 

Vilka minnen det väckte - det var ju så roligt att ta studenten! 

Då fick vi leka mycket med Olofs yngsta brorsbarn, Ludvig. Han gillar bollar. 

Sen kastade vi oss ner från Linköping till min gamla kursare Malins bröllop. Hon och Fredrik gifte sig vid fontänen på Universitetsplatsen, så fantastiskt fint! Och sedan var det stor fest i borgen. 

Sofie (också gammal kursare) var toastmadame och gjorde ett strålande jobb! 

I all hast ner från Linköping glömde jag smink, smycken och parfym i en necessär som stod kvar hemma hos Olofs bror. (PANIK!!) Vi lyckades få tag på lite mascara och parfym och sen körde jag med devisen "less is more", vilket funkade ganska bra. 

Fina Erik som övergav sjukgymnastprogrammet efter ett år för att bli läkare, 

men vi har hållit fast vi honom ändå!

Och så de andra fina kursarna som jag inte sett på länge, Sofie, Mange och Majken!

Sen har vi tittat mycket på fotboll...

... lekt med barnen

...fixat håret

... lekt med släkten, som vi aldrig träffat innan. Här diskuteras krocketregler...

kommentar överflödig

fina brorsbarnen!

äppelpaus

dags att börja jobba, då får man inte ha ringen på sig. Men den är med ändå... 

och så har vi firat Lill-Ottos födelsedag!

Fullt ös helt enkelt... 

...succè?

Ja, det blev inte bättre. Blogginspirationen försvann när vi kom hem men det händer fortfarande en hel del, fast nu på familjefronten. Det är studenter, födelsedagar och familjemiddagar som bara har rullat på.  Det var lätt att skriva om vad som hände i London eller New York, det var tydligt vad bloggen handlade om liksom. Men nu...? Okey, ny plan, nästa mål, succé! Hoppas vi. Christian och jag har precis startat ett företag och tänkte producera lite grejer. Ja, alltså, vi har en massa idéer och planer som vi ska sätta i verket och det är därför jag nu alltså har bytt namn och mål. Bloggen får handla om det. Jag gissar på att jag fortfarande kommer smyga in lite familjeliv och bröllop här och där också, och lite om Boelspexet så klart och att jobba som sjukgymnast och allmänt om annat också kanske. Ja, ni får se helt enkelt.

Brooklyn Bridge

Hela resan sköt vi på att gå till Brooklyn Bridge. Vi ville gå på en solig dag, men inte för blåsig och det verkade hela tiden dyka upp andra saker. Men sista söndagen, sista dagen i New York, gick vi dit tillsammans med Espen (som nog gått över bron fyra-fem gånger). Vädret var perfekt och det blev en hel del av de klassiska bilder som man sett tidigare. Mycket nöje!

Sen gick vi och tog en öl på en pir precis söder om bron, där hade de 3-dollars öl, vilket passade oss perfekt!

Norges nationaldag - ett inlägg om Espen

Espen (vår norske kompis) stannade också kvar i New York lite längre och därför hänge vi med honom den sista söndagen vi var där. Det började roligt, Espen hade nämligen glömt att smörja in sina ögonlock med solkräm när han hade legat på stranden hela dagen innan. 

Detta underhöll oss när vi stod och väntade på att få vara med på en gudstjänst i Harlem. Ja, nu var vi ute i mycket god tid och tänkte inte lämna vår plats i kön. Inte ens när de kom ut och sa "alla måste donera 20 dollar var" - en ganska saftig avgift alltså, men vi hade ju hört så mycket om de här gudstjänsterna och nu var vi ju så nära så jo, vi ville lägga våra sista slantar (jag överdriver lite) på detta. 

Det skulle vi inte ha gjort. Vi var ungefär 200 turister, som fick sitta ovanför hela församlingen vilket gjorde det hela oerhört opersonligt och eftersom de hade tagit 20 usd/person tänkte vi att nu gör de väl en rejäl show av detta. (de verkade ju onekligen göra det för turisterna, även om jag hade föredragit att gå till en mindre kyrka och faktiskt få ta del av gudstjänsten lite mer) Men nej, ingen direkt show blev det. Pastorn verkade lite trött och den lilla barnkören sjungen varken särskilt starkt eller rent. Tekniken försökte dock kompensera för detta och såg istället till att man fick hålla för öronen lite då och då. Besvikelsen var total. Nästa gång ska vi leta oss lite längre ut i Harlem och försöka undvika alla andra turister. 

Men sen åkte vi ner till Brooklyn för att fira Norges Nationaldag. Det var ioförsig den 21 maj men de firar tydligen alltid den första söndagen efter den 17e. Och som de firar, amerikanarna älskar parader och norrmännen älskar 17 maj - slå ihop detta och du får en parad på prosack. 

Det var nog ändå mest amerikanare får man nog säga och de var inte rädda för att vifta lite med den amerikanska flaggan också. 

De här ser ju inte supernorska ut direkt... 

Den här killen däremot, han kan inte vara mer norsk

och sen kom Miss Sweden, av någon anledning... 

och de där parkvakterna som verkar ha gått vilse, igen. 

Norrmännen är också stolta över sina vikingar... 

och någon löpare (som vi bara såg typ 7 gånger, så det är konstigt att jag inte minns namnet)

Oljan

Grete Waitz hette hon ja och här kommer hon igen!

och sen åt vi klassisk norsk mat, som faktiskt var väldigt gott! Det var roligt att träffa lite norrmän och få lite smak av Skandinavien som vi då längtade så mycket efter. 

Gamla vänner med nya barn!

Tvillingar? Vad tycker ni? Ser det bra ut? Roligt men kanske lite väl intensivt.

Dessa två sötnosar är Larkins yngsta barn och Larkin är dotter till vänner som mamma haft sen hon pluggade på collage i USA i slutet på 60-talet. Gamla familjevänner alltså och vi har inte träffat dem sen jag var ...

... så här liten (Larkins bilder). Så det var fantastiskt kul att träffa dem igen och precis som med alla gamla vänner, faller man in i samma gamla familjära stämning ganska fort, 

även om det var 15 år sen sist. 

Första dagen var vi i Colonial Williamsburg (som ni sett) och nästa dag tog de med oss till Jamestown, den plats dit Engelsmännen kom och slog sig till ro (en liten stund). Deras första fort alltså. 

De har fortfarande utgrävningar där och vi följde med på en guidad tur, som en av arkeologerna höll, vilket var kul för han var väldigt kunnig och visste vad han pratade om. 

Vårt glada gäng!

Larkins man Danny jobbar också där som arkeolog och han gav oss också en liten privat tur och visade de minsta sakerna de hittade, detta är en pärla som de har hittat mängder av (den lilla pricken i mitten av hans hand alltså). 

Larkin och Dannys äldsta son Charlie fick också hjälpa till och leta skatter

Sedan åkte vi på lite fågelskådning och vi hade tur!

Vi fick se en Bald Eagle (ni kanske kan se den, den sitter mellan de två träden till vänster och sticker upp som en liten kvist på en av tvärgrenarna, vi hade kikare med oss, så vi såg den rätt bra)

och på kvällen var det filmvisning - de fattade precis och reagerade precis som jag hoppades :)